Sista onsdagkvällen i varje månad samlas sexton musiker från band som Moneybrother, Weeping Willows och Doktor Kosmos för att spela rocksteady, ska och reggae. De flesta kvällar spelar de tillsammans med en hemlig gäst. “Vi gör även deras låtar. Fast i baktakt”, säger pianisten Patrik Kolar under förberedelserna för novemberspelningen med Papa Dee som gäst vid mikrofonen. Det är en lugn och ovanligt mild novemberkväll. Karl Johans Torg i gränslandet mellan Stockholm City och Söder, står öde. Kanalen är svagt upplyst. Scener ur 70-talets noirthriller China Town skulle kunna utspela sig här. Om det inte varit för den typiskt europeiska kungastatyn – som komikern Eddie Izzard sade till en amerikansk publik, “Vi kommer från Europa, ni vet därifrån historia kommer”. En ensam figur traskar över torget. I rutig keps, matchande kostym med byxor i stuprännssnitt och strumpor röda som en clownnäsa ser Viktor Brobacke ut som en välskräddad Tuffe Viktor. Han är, tillsammans med Gustav Bendt, orkesterns ledare och klubbens grundare. När vi kommer in står en handfull bandmedlemmar vid bardisken och laddar upp med japanska snacks, kaffe och te. Stämningen är avslappnad och vänskaplig. Lokalen fylls på med resterande musiker i bandet. Längst fram på scenen står sex mikrofoner på stativ uppradade som tranor i givakt, i väntan på att sexton musiker ska samsas om det lilla utrymmet. Trumstockarna smakar på spridda takter. Saxofoner och gitarrer stökar till ljudbilden och över detta hörs en ensam trombon. En tvärflöjt kvittrar in i sorlet. En träorgel med dekorativt välsvarvade ben bärs upp på scenen. I bakre vänstra hörnet sitter perkussionisten Winston Levi med håret i en hög rastafarimössa och värmer upp sina olika rytminstrument. Den tidigare statiska scenen är full av rörelse, skratt och musik. Kvällens gästsångare, Papa Dee, har hittat fram till mikrofonen och då startar Viktor repetitionerna. - Nu testar vi den här låten då. Kom igen nu, vi kör, ropar han. Plötsligt bildas en helhet. Längst fram står åtta bandmedlemmar uppställda. Saxofoner på höger sida om Papa Dee, trombon och trumpeter på vänstra sidan. - Kan vi köra When I fall in love, lite sådär Besame mucho-aktigt, frågar Viktor. Senare byter bandets sångerska Anna Maria Espinosa plats med Whales Ofili, den andre av Killers två sångare. Den mörka och rytmiska rösten som sjunger om “rude boys” i Martinique byts ut mot Anna Marias. Hennes väna röst karvar bestämt ut sin väg ut med en innerlig styrka. Hon sluter ögonen när hon sjunger den sista raden i den jamaicanske skamusikern Desmond Dekkers låt “Fu Manchu”: “This is the face of Fu Manchu”. - Är det “face” eller “place”, frågar hon för säkerhets skull innan de kör låten en gång till. Det var fyra år och tre månader sedan som Debaser lånade ut sin lokal till en instrumental skatalite-orkester. Konceptet handlade från början mer om stil än om musik. Nuförtiden spelar de för en utsåld publik, men i början fick de locka och ropa in folk till scenkanten. Efter inhopp av kollegor från svenska indie-band strömmade publiken till. Håkan Hellström, Moneybrother, Jenny Wilson, Robyn, Howlin’ Pelle, Maria Andersson från Sahara Hotnights och inte minst Dexy’s Midnight Runners Kevin Rowland har alla gästat Club Killers. - Gästerna sätter på sig vår kostym, säger bandets gitarrist Patrick Andersson. - Vi gör ju även deras låtar. Fast i baktakt, säger Patrik Kolar, mannen som på scenen sitter bakom den vackra orgeln. - Det är det som är roligt, att se Pelle från The Hives, Robyn eller Ola Salo på ett helt annat sätt, säger sångerskan Anna Maria med sonen i knät. Vi har haft massor av olika gäster. Vi har haft dansare och poeter. Tjejen som sjöng Don’t Touch Me Tomato, hon var jättebra, tillägger hon och syftar till sångerskan Maria Llerena. Club Killers släppte för ett år sedan ett livealbum som spelades in under två kvällar, men det är tydligt att det inte är berömda gästspel, biljett- eller skivförsäljning som driver dem att fortsätta. “Rhythm is our occupation” står det på skivomslaget. - Det var en helt annan publik när Håkan Hellström spelade. Tonåringar stod längst fram och väntade på att Håkan skulle komma på scen, säger Patrick och förklarar att upplevelsen blev som en kalldusch. Publiktrycket var enormt, men de var helt ointresserade av allt annat än Hellström. Två spelningar med Kevin Rowland var höjdpunkter för bandet även om dessa också var lite speciella och otypiska då de för första gången tvingades anpassa sig efter gästartisten. Rowland har själv talat med värme om mötet med Killers: “I was completely buzzing. I felt like I was at home, among my kind of people”. Ljuset släcks ner klockan åtta och klubben öppnar dörrarna. Gustav och Viktor tar kontrollen över skivtallrikarna som Club Killers Soundsystem. Kvällen börjar ovanligt långsamt, vid niotiden är gästerna fortfarande inte fler än ett tiotal. - Det kanske är något på tv. Det är så trist, tv:n äter upp folk, så himla trist säger Viktor med lite trötthet i rösten och skakar nästan omärkbart på huvudet innan han fortsätter med nästa skivbyte. - Det är så sorgligt, lyssna, utbrister han när vemodiga toner från ett blåsinstrument ringlar sig som rök runt den stadiga trygga takten. Viktor och Gustav berättar att det har tagit dem nästan tjugo år att odla den skivsamling som är grunden till allting. Fyra skivor står uppställda bakom dem. Ett svartvitt fotografi med blåtonad grafik som i sin enkelhet påminner om gamla blues- och jazzomslag från 60- och 70-talet. Patachon chante l’Olympique, Fun Boy Three, All Star Top Hits. - Jag gillar estetiken så mycket, den här ganska fula bilden blir så snygg, säger han och visar ett omslag med en kornig svartvit bild med grov kontrast, en bild av människor i rörelse i en vardaglig miljö. - Det finns butiker där du kan få tag i exakt det du vill för dyra pengar, men det är mycket roligare att göra fynd än att gå till de specialbutikerna, säger han mellan skivbyten och ljudjusteringar. De flesta skivor köper de ute på resor. I Storbritannien, Frankrike, Kuba och naturligtvis i Jamaica finns en större marknad för den här musikstilen. En favoritbutik är Crocodisc i Paris. - Det här är en av mina favoritskivor, fortsätter han och plockar fram den uppställda skivan All Star Top Hits. All Stars, hm... man har inte hört talas om en enda av dem, skrattar han. I sin rockabillyfrisyr och en senapsgul klubbkofta över en svart skjorta gör Gustav en liten moonwalk. Viktor snurrar och svänger och ibland frigör de sig från dj-båset för att svänga loss ute på dansgolvet. Viktor fortsätter att berätta om skivsamlingen, de spelar mycket mer än bara ska, rocksteady och reggae. Det spelas även rock ‘n’ roll, soul, mycket blues. De har även provat amerikansk frijazz. Etiopisk musik, kinesiskt, japanskt och mycket afrikanskt finns med i variationen. Med rötterna i bluesen utvecklades den snabbare ska-musiken kring 1967 till det långsammare och coolare rocksteady, som ett par år senare utvecklades vidare till reggae. - Calypso vill ingen ha, det är skitbilligt att köpa, säger Viktor glatt. Calypso är föraktad musik. Man tänker på innehållslös underhållning för rika turister, men det är fel. Allt handlar om sex och politik i calypso. Antingen bara sex, bara politik eller både och. Den berättar en historia, ungefär som vismusiker på medeltiden, fortsätter han. Vid tiotiden har publiken hittat ut på dansgolvet, en kille i rött linne står själv och svänger och trampar till musiken, med huvudet bakåtböjt som om han andades in solljus på en mycket varmare plats. Det tar inte lång tid innan dansgolvet är fullt och levande. Club Killers publik är bred, medelålders par dansar pardans bredvid tonårstjejer som då och då plockar fram mobiltelefoner för att ta bilder på bandet och på varandra. I entrén står dörrvakten “Holma”, som på höger sida om halsen har en Club Killers-tatuering, en pistol riktad mot ett ankare. - Man får ju vara lite reklampelare. De är väl ett tiotal som kommer in gratis. De som har Killers-tatuering betalar inget inträde. Men det är ingen som har en tatuering på halsen, inte. De flesta har tatueringen på armar eller ben. Eller på skinkan. Han drog ner byxorna och visade, säger han och fyrar av ett hjärtligt skratt. Strax efter elva tänds ljuset på scenen. Bandet börjar med en instrumental John Barry-låt, From Russia With Love. På golvet fortsätter dansen, men nu är den riktad mot scenen. - Nästa låt handlar om en kinesisk furste som hette Fu Manchu. Tydligen skulle han ha varit ond, men jag tror inte att någon är ond, de har bara lite risiga förutsättningar, inleder Viktor. Papa Dee introduceras som “The Black Viking” och sjunger When I Fall in Love som följs av Velvet Undergrounds Femme Fatale. Publiken på en fotbollsmatch brukar kallas den tolfte spelaren. Ikväll är Club Killers publik den sjuttonde bandmedlemmen. Ett halvt andetag efter att bandet tackat och klivit av scenen, skanderar en enstämmig publik “En gång till! En gång till!” med en kompakt och omedelbar självklarhet. Efter några extranummer avslutar Killers och lämnar tillbaka taktpinnen till dj-båset. - See you after Christmas, ropar Viktor från scenen innan bandet går av. - Det var en fin publik ikväll, säger Gustav. Jag menar, publiken är alltid fin, men den var väldigt bra ikväll och nu ska vi dansa, säger han med ett lyckligt leende innan han och övriga bandmedlemmar, som svettiga och upprymda hämtat andan utanför entrén, försvinner in i lokalen igen. Kvar står ett tjugotal gäster och två nykläckta Killers-fans hörs diskutera exalterat om hur spelningen överträffat deras förväntningar. FAKTA CLUB KILLERS Bandmedlemmar: Anders Hernestam - Trummor, Anders Kapelin - Bas, Andreas Palmborg - Trumpet, Anna Maria Espinosa - Sång, Christoffer Roth - Trumpet & Sång, Daniel Kantor - Tenorsaxofon, Emely Ahlsén – Barytonsaxofon & Flöjt, Goran Kajfes - Trumpet, Gustav Bendt – Tenorsaxofon & Sång, Ola Nyström - Gitarr, Patrick Andersson - Gitarr & Sång, Patrik Kolar – Orgel & Piano, Robert Cronsioe – Orgel & Piano, Viktor Brobacke - Trombon & Sång, Whales Ofili – Sång, Winston Levi - Slagverk. Gäster: Kevin Rowland, Mick Jones, Jenny Wilson, Karin Dreijer, Robyn, Håkan Hellström, Anders Wendin (Moneybrother), Ola Salo, Howlin’ Pelle, Maria Andersson (Sahara Hotnights), Papa Dee, Magnus Carlson (Weeping Willows), Daniel Boyacioglu, Kajsa Grytt, Mikael Reuter m fl Skivor: Two Nights with Club Killers, utgiven 5 september 2005 Spelningar: Sista onsdagen varje månad på Debaser, Karl Johans Torg vid Slussen.