Många tv-serier har numera komplexa manusstrukturer, ett väl efterforskat språk och komplexa och multipla berättelser som kräver mer av tv-tittaren, utan att de förlorar i publiksiffror. “I Sverige finns fortfarande en snobbism. Filmen är fin och kulturell. Tv är för slitvargarna, för folket”, säger Måns Mårlind, manusförfattare och regissör bakom tv-serier som De drabbade, SPUNG samt den Guldbaggenominerade Storm. Det är en märklig höst, och just denna novemberfredag känns det som om årstiderna förskjutits. Träden håller fortfarande krampaktigt tag i sin grönska. Kroppen vaknar till liv när kylan tränger sig in i ben och märg och solen gör sig påmind genom kisande ögonlock. Klockan är kvart i lunchrusning när jag kommer till restaurangen. Så ovanligt att vara först, så ovanligt lugnt. Jag hinner precis fundera över att hösten varit märklig även för mitt intag av film, jag har suttit mer framför tv-apparaten än någonsin och med förtjusning följt de skarpa dialoger och manusstrukturer som spelats upp. När Måns Mårlind kliver in, sätter sig känslan av glädje och kärlek till film direkt på plats. När han berättar något lutar han sig in över bordet med en bestämd intensitet. Han befinner sig mitt i sitt uppdrag som ordförande i Stockholms filmfestivals jury. Med regipartnern Björn Stein ska han även visa nya tv-serien Snapphanar under filmfestivalen. - Det känns nervöst. Förra året visade vi Storm och det gick ju jättebra, men nu är det något helt annat. Den är ju 2 och 38, lång som fan, säger han. Nervositeten verkar ändå vara under kontroll. Han har passerat mitten av en karriär som manusförfattare inom tv och har skrivit långfilmsdebuten Storm. På sätt och vis möts de två världarna när tv-dramat Snapphanar visas för en betalande biopublik under festivalen. Restaurangen har hunnit fyllas på med gäster när vi börjar prata om den värld av berättelser som utvecklats i tv-rutan de senare åren, de välskrivna och mångbottnade tv-serier som finns främst tack vare en mindre tv-revolution i USA. Även i Sverige hittar vi den mest nyskapande utvecklingen inom manus bland tv-utbudet. Det nya landet, Kniven i hjärtat, Spung, De drabbade och Lasermannen bland många andra. När vi kommer in på tv-serier börjar Måns entusiastiskt berätta, med hjälp av de verktyg som för tillfället finns till hands; händer, fingrar och ett stycke bröd, om dokumentären Anatomy of a ‘Homicide: Life on the Street’. Han berättar om en av de mest lysande dokumentärer han sett. Den följer processen bakom ett avsnitt av tv-serien Uppdrag: Mord, från ax till limpa. Han illustrerar hur dokumentären utgår från avsnittet Subway där en man hittas klämd mellan en tunnelbanevagn och perrongen. Det finns inget sätt att ta honom ur situationen, om tåget rör sig kommer mannens kropp att krossas precis som Mårlind visar genom att vrida och skruva sin brödskiva. Den lämnar efter sig några smulor på brickan medan han fortsätter att berätta. Till sist tar han en tugga på det bröd som slutfört sitt syfte som modell. Dokumentären följer samma struktur som en tv-episod ur serien och slutar med att skaparen sitter på en pub och tittar på tv med vetskapen om att antalet tittare inte heller denna gång kommit i närheten av ett avsnitt av Nash Bridges, polisserien med Don Johnson i huvudrollen. En av författarna bakom Uppdrag: Mord är David Simon, en journalist som i tretton år bevakade brott och narkotika för The Baltimore Sun. Numera är han huvudförfattare och skapare av tv-serien The Wire, som följer Baltimores polisdepartements jakt på bevis mot knarkkungen Avon Barksdale. Tv-serien är även en skärskådning av samhället. Realismen ges största möjliga utrymme från stadshuset, till polisstationen till narkotika-affärerna på gatan. Ingen är odelat god, ingen odelat ond och gatans språk saktas inte ner av rädsla för att tv-publiken inte ska hänga med. - There’s no spoonfeeding, som författaren Dennis LeHane har sagt om The Wire i en kommentar i Entertainment Weekly. Det har blivit vanligare med komplexa manusstrukturer, ett väl efterforskat språk och intrikata nätverk av multipla berättelser inom ramen för ett avsnitt. I sjukhusserien House flyger medicinska termer som konfetti genom dialogen. Det har skapat ett kreativt klimat och en Emmy Award kan räknas som lika prestigefylld som en Golden Globe inom film. Manusen utgår inte från att tv-tittaren när han slår på tv:n samtidigt på något seriekopplat vis stänger ner hjärnan. - Tack vare HBO har tv-produktioner uppnått en helt annan standard. En helt annan cred. Innan dess fanns en snobbism som det finns mycket mindre av nu, säger Måns apropå utvecklingen i USA. Tv-kanalen HBO står bakom kritikerrosade och prisbelönade serier som The Sopranos, Rome, Entourage, Deadwood, The Wire och Six Feet Under. - I Sverige finns fortfarande en snobbism. Filmen är fin och kulturell. Tv är för slitvargarna, för folket, säger Måns. Jag tyckte det var otroligt irriterande att alltid räknas som en debutant när jag intervjuades om Storm, trots att jag faktiskt skrivit och regisserat sedan flera år tillbaka. Hur mycket vikt som läggs på research i Sverige, visar sig oftast fastna i en ekonomisk diskussion berättar Måns. Det finns inte pengar till den grundliga research som görs i USA, och inte heller en given plats i organisationen. Konsulterna som tas in inom teknologi för scifi-serien Battlestar Galactica eller inom medicin för House, finns det helt enkelt inte ekonomiska resurser för i Sverige. Det är dessutom en funktion som ligger och skvalpar någonstans i gränslandet mellan projektledare och manusförfattare. Måns upplever också att det råder en nonchalant attityd kring research bland manusförfattare. Man skakar på axlarna och menar att det inte behövs och lägger ibland en särskild emfas vid valet att inte göra research för att därmed skapa något eget. - Research är A och O, det måste göras. Där finns dessutom mycket inspiration och berättelser att hitta. När jag jobbade med underförfattare på Brottsvåg brukade jag bjuda in åklagare, piketsnutar och så vidare som föreläsare, berättar Måns. Inom den amerikanska produktionen finns en rikedom i tillgången till manusförfattare. Okända manusförfattare med varierad bakgrund, arbetar med kända namn i samarbeten över kulturgränserna. Författare som Dennis LeHane och George Pelecanos har till exempel skrivit avsnitt för The Wire. För att utveckla ett större utbud menar Måns att det vore klokt att arbeta mer med casting av manusförfattare, en metod han använde sig av under sin tid med Brottsvåg. På så sätt låser produktionsbolagen sig inte vid sitt eget kontaktnäts begränsningar eller fördomar om vad författarna tidigare skrivit. Man bedömer författaren utefter det han skriver. - Det måste finnas mer konkurrens, fortsätter han. I USA är konkurrensen stenhård för en manusförfattare. Du har ett skott på dig. Det måste funka annars får du inte fullfölja. I Sverige räcker det med att du har filmat något okej och då kan du vara rätt säker på att få filma igen. Mer konkurrens vore jättebra. Public service har ett större ansvar i Sverige, fortsätter han att berätta medan han på något sätt får i sig den värmande soppan under samtalet. Min egen bruschetta ligger sorgligt bortglömd då servitrisen börjar plocka bort från vårt bord. Förutsättningar finns att verka mer som t ex HBO, där reklamblocken inte nödvändigtvis är drivkraften bakom det som presenteras i tv-tablåerna. Visst borde även kommersiella kanaler kunna göra något, men om man vill göra slicka tv-thrillers som Kanal 5:s aktuella svenska satsning Hombres är man återigen i händerna på finansieringen. - No bucks, no Buck Rogers. Så enkelt är det, säger Måns. Samtidigt talar han med värme om goda samarbeten och erfarenheter inom tv-produktion, som är mindre begränsad av rädsla för att förlora pengar än inom filmproduktion där en film som är framgångsrik i nuläget hamnar på plus minus noll. Då kan man räkna ut hur svårt det är att gå med vinst. Berättelserna förenklas för att hitta en minsta gemensamma nämnare och man väljer säkra kort. - När jag jobbade med SVT på De drabbade kände jag att det fanns en ömsesidig respekt och en god dialog, säger Måns. Han funderar och kan till slut hålla med om att de flesta nyskapande manusen finns att se på tv just nu. När vi lämnar restaurangen, promenerar vi en bit på samma väg. Han återkommer till ursprunget, den pojkaktiga kärleken till film när han berättar att den 5-årige sonen längtar efter att få börja titta på Stjärnornas krig-filmerna. Han kan redan alla namn på rollfigurerna. Och Måns erkänner att han längtar minst lika mycket som sonen. Längtar efter att se reaktionerna och jämföra dem med sina egna upplevelser, sin egen upprymdhet kring berättelserna om Luke Skywalker.